Barn forskar i sin närhistoria

År 2000-2001 arbetade jag med barn i Finland, på Åland och i Norrtälje. Projektet syftade till att långsiktigt börja skapa ett nätverk för kulturutbyte mellan skärgårdens skolor. På kort sikt var målet med projektet att hjälpa barnen att söka och presentera kunskap om sin närhistoria på ett sätt som gör den levande och intressant för andra barn och vuxna. Det är en väsentlig uppgift att ta vara på den historia som faktiskt lever innan den försvinner. Den barndom som dagens vuxna upplevde är också historia - en historia, som är både rolig, spännande och nära. Presentationen av resultatet gjordes i form av tre utställningar, en på Roslagsmuseet i Norrtälje, en på Ålands museum i Mariehamn och en på Sagalundsmuseet i Kimito. Utställningskataloger och projektbeskrivningar gjordes också tillgängliga för alla skärgårdsskolor för att även de som inte hade möjlighet att själva besöka utställningarna ändå skulle få litet inspiration att dra igång liknande projekt på en ambitionsnivå som passar de egna förutsättningarna. Förhoppningsvis fortsätter barnen att leka på hemmaplan. Flera skolor har inspirerats att anordna särskilda lekdagar med föräldrar, far- och morföräldrar. I Finland har ett projekt påbörjats där man, i en finskspråkig skola, ska forska kring lekar från förr och i Sverige finns intresse från flera skolor om föreläsningar och seminarier kring vårt lekprojekt.

	På Åland gjorde barnen en mycket fin skärmutställning kring hur det var att vara barn under kriget. Materialet samlades också i en mycket fin katalog.
	I Finland valde barnen att skapa en modell av en skola från 1930-talet. Skolan är nedläggningshotad och projektet blev barnens bidrag till kampen för att bevara skolan.
	I Norrtälje arbetade jag och Roland Palmquist vid Roslagsmuseet tillsammans med elever i årskurs fem från Rådmansö skola och Viby friskola i Rimbo. Vi började brett. Eleverna fick sammanställa frågor de tyckte var intressanta att få svar på när det gäller tidigare generationers barndom. Det blev många uppstyltade och pliktskyldiga frågeställningar, som inte verkade skapa någon större entusiasm. Vi bestämde då att vi skulle börja i en lustfylld ände av projektet. Eleverna fick ta reda på vad man lekte förr. Barnen upprättade intervjuformulär, tränade intervjuteknik och intervjuade sedan anhöriga och grannar. Det visade sig snart, att det är mycket svårt att i ord beskriva lekar, så barnen blev tvungna att med kamraters hjälp visa hur lekarna gick till. När denna "rapportering" var klar fortsatte de att leka. Lärarna var förtjusta och berättade att lekar på skolgården i stort sett försvunnit. Elever i lågstadiet tog på sina klassråd upp att de ville "gå till femmorna och lära sig leka". När vi insåg att den viktigaste av alla kulturformer - barnens egna lekar - är ett arv som är på väg att gå förlorat, bestämde vi oss för att koncentrera oss på detta tema. Vi lärde oss lekar och samlade in leksaker och samlarprylar från olika tider. Vi byggde dockskåp, gjorde tunnband och vek pappersleksaker. Vi planerade hela utställningen som en aktiv lekmiljö. Vi byggde en bakgård med utedass och tvättlinor, skaffade bollar, hopprep, rockringar, material till käpphästar, spelkulor och mycket annat. Elever vid en filmkurs på Biskops Arnö folkhögskola filmade en del av rastlekarna och barnen gjorde egna animerade "instruktionsfilmer" för olika lekar med hjälp av en enkel animeringsutrustning som inköptes från Utbildningsradion. Utställningen blev mycket uppskattad. Vid invigningen hölls tal av eleverna, de spelade invigningsmusik, och demonstrerade i isande snöglopp lekar för övriga besökare. Allt övervakades av en stor tygdrake, som "fastnat" i ett av museets högsta träd med hjälp av fyra brandmän och en stegvagn från Norrtäljes Brandförsvar. Museet hade engagerat Anne Kulle föra att visa utställningen för barnen och att lära dem gamla lekar ute i museets trädgård och antalet besökare per dag under de intensiva utställningsveckorna blev imponerande.

Överst