Wirasmeden och jungfru Lucias kronaav Margareta Lindberg |
|
Wira bruk, 1600-talet
Det var en gång för länge, länge sedan en smed som tjänade i Wira vapensmedja. Han hade gott öga och säker hand och maken till de värjor som kom från hans städ…ja, det stod inte att finna. Han gifte sig med en smedsänka och blev mästare vid egen härd och i sinom tid ålderman för Wirasmederna. En natt vaknade smedsmäster av att en liten jungfru stod i hans kammare. Liten och späd var hon…som ett litet flickebarn. Hon bar en enkel vit särk med en röd ros vid bröstet. Men rosen växte…allt större och större blev den. Då såg smeden till sin fasa att det han trott vara en ros, det var den lilla jungfruns hjärteblod som spred sig över det vita linnet. Smeden ville störta upp och förbinda den lilla jungfruns sår och rädda henne till livet, men jungfrun höll honom tillbaka. "Mitt liv är i Guds hand", sa hon. "Men ge mig då namnet på den niding som spiller oskyldigas blod?" rasade smeden. "Det var en herremans vilja, hans krigsmans arm och hans klingsmeds värja som gav mig banesåret", svarade jungfrun. "Tung faller skulden på dem alla." Smeden blev mycket förtretad när han hörde dessa ord. Skulle klingsmeden lastas för de liv hans värjor ändar? Eller soldaten som brukar värjan på sin herres befallning? Skulle de stå i skuld för att de gjorde det som var dem ålagt? Större synd vore det väl att trotsa dem som satts av Gud att värna lag och rätt? "Vem är väl du att fördöma hederliga mäns värv?" frågade smeden. "Jungfru Lucia är mitt namn", svarade jungfrun. Sedan var hon borta. Men sedan den natten hade smeden svårt att känna glädje och stolthet över sina händers verk. När han prövade klingans spänst och eggens skärpa, tyckte han sig höra hjärtan som bultade. Det var hjärtan fyllda av glädje och sorg, av hopp och förtvivlan, kärlek och drömmar. Hjärtan som levde men som skulle dö för hans värja… Inte ens i graven fick han någon ro. Han pinades av fallna krigsmäns dödsrosslingar…av änkors jämmer och av faderlösa barns gråt… I sin nöd bad han till jungfru Lucia. Han bad att hon skulle säga honom vad han skulle göra för att få ro i sin själ. Den lilla jungfrun förbarmade sig över honom och sa: "Sju gånger sjuttio värjor har lämnat ditt städ…och sju gånger sjuttio nätter ska du lämna dödens rike. I den mörkaste vinternatten ska du åter stå vid din härd i Wira vapensmedja. Med eld och tång och slägga ska du förlösa det hårda, kalla järnet. Dina händer ska väcka dess skönhet till liv…och för värmen och ljuset från din härd ska ondska och mörkermakt vika." Sedan dess går hammare och bälg i Wiras gamla smedja på Lucianatten. Och det första som lämnade den gamle klingsmedens städ, var en ljuskrona till den lilla jungfrun Lucia. |
|