Startsidan      Böcker      Dramatik      Kultur-/barnprojekt

Margareta Lindberg

Roslags-Kulla skola 200 år
Oskar i paradiset
1993
Han står på planen utanför Bergateatern i Åkersberga. Han snörvlar litet och är röd i ögonen. Skjortan glipar över ölmagen. Han rycker upp sig med en knyck i livremmen. Drar ett tag med baksidan av handen under näsan och lägger in en prilla. Får syn på en polare på väg mot centrum. Tar några snabba steg och boxar till honom på överarmen.
"Jo-o du, nu har man vari på teater", säger han. Polarn glor förvånat.
"Jo-o du vet", säger han och lägger armen om en tunn pojke i nioårsåldern. "Grabben min va me." Så ler han snuskantat mot grabben som står där och kramar en nickande gul ros. Värmen i rösten speglas också i blicken som gör ett stolt svep över oss som står runt omkring. Alla som sett den sista föreställningen av "Ulla min Ulla - det här är Roslags-Kulla" förstår. Det är inte bara en rörd stolt far som är träffad mitt i hjärtat. En hel bygd är omtumlad av den kraft och magi som barn kan skapa om de bara får chansen.
Det hela började höstterminen 1988. Våra tre söner gick i Roslags-Kulla Skola, en låg- och mellanstadieskola i Österåkers kommun. En dag blev jag omringad på skolgården av ett antal ivriga pojkar i femman. De krävde att jag skulle ordna kalas.
"Det är ju du som är klassmamma och att fixa kalas är vad klassmammor är till för", fick jag veta. Men det var ingen vanlig klassfest det handlade om den här gången. Det ryktades att skolan snart skulle fylla 200 år och pojkarna i femman hade tänkt sig något mer storslaget.
I lärarrummet talades det också om tvåhundraårsdagen. Problemet var bara att ingen visste vilket år den skulle infalla och än mindre vilket datum. Jag erbjöd mig då att försöka ta reda på det. Kanske var det några av barnen på mellanstadiet som ville vara med? Vi kunde ju passa på att forska litet om skolans historia samtidigt och göra en trevlig stencil att presentera för föräldrarna i samband med jubileet.
Alla elever på mellanstadiet anmälde sig, men någon stencil ville de inte göra. De hade högre ambitioner. De vill göra en bok med hårda pärmar. I projektbeskrivningen har barnen formulerat målet med sitt projekt så här:
"Vi vill att det ska bli en bok. Boken ska vara ganska tjock och stor. Den ska vara lika stor som ett skrivpapper. A4 heter det. Pärmarna ska vara hårda. Det är viktigt, för annars är det ingen riktig bok. Omslaget ska vara i färg. Det ska vara mycket bilder, både fotografier och teckningar.
Det ska vara både fakta och berättelser. Vi ska berätta om vad som hände i Roslags-Kulla Skola, men också litet om vad som hände samtidigt i världen och i Sverige. Sen ska vi också berätta hur vi tror att skolan i framtiden blir.
Boken ska gå att sälja till såna som har gått i skolan och till såna som tycker om historia.".


Vi började vårt arbete med att leta efter material genom biblioteket. De barn som läste om världen på 1700-talet blev mycket upprörda när de hittade en uppgift om att Rousseau lämnade sina egna barn på barnhem.

Rousseau

En annan grupp, som studerade undervisningen på 1700-talet kunde berätta att det bara var de som inte kunde försörja sig med "hederligt" arbete, som blev lärare. Halta, lytta, orkeslösa gubbar och skumögda kärringar, som inte dög till annat, fick hålla till godo med att undervisa barn. Även om forskargruppen inte var helt tillfreds med sina egna lärare alla gånger tyckte de nog ändå att utvecklingen hade gått i positiv riktning de senaste 200 åren.

Hick

Arkivforskningen blev inte den dammiga trista upplevelse man kunnat befara. Den upphetsning man känner tillsammans med en entusiastisk arkivarie i ett välordnat arkiv önskar jag att alla skulle få uppleva åtminstone någon gång i livet. Man kommer människor så oändligt mycket närmare i arkivmaterial än när man läser välfriserade historieböcker.
Jag var tillsammans med tre flickor från sexan, när vi hittade gamla klassböcker från tidigt 1900-tal. Där stod det vilka barn som varit frånvarande från skolan och av vilken anledning. Vi följde en liten flicka genom åren. Hon var ofta borta. Ibland stod det: "Vallar får". Ibland stod det: "Passar småsyskon". Med jämna mellanrum stod det: "Kläder". Då var hon hemma medan hennes enda skolkläder tvättades och torkades. Men så dök det upp en annan anledning till den lilla flickans frånvaro. Det stod: "Hosta". Vecka efter vecka stod det :"Hosta." Så började det stå :"Ont i bröstet" istället. Men det blev inte så många sidor, för plötsligt när vi vände blad stod det bara: "Död". Då grät vi litet fast vi tyckte det var fånigt.
En flicka hittade namnet på sin mormors far i en klassbok. Han var alltid borta långa tider under vintern. "Skodon", stod det när han var borta. Han kunde själv berätta för oss att det fanns sju pojkar i familjen men bara ett par vinterskor. Det var ett par galoscher, som man kunde fylla med hö. När det var som kallast var det bara den pojke som fick ha galoscherna som kunde ta sig till skolan.
Alla författarna gjorde intervjuer. Det var inte svårt att hitta människor att intervjua. De flesta på bygden hade gått i Roslags-Kulla skola. De äldre var glada över att barnen intresserade sig för vad de hade att berätta och barnen var ömsom förtjusta, ömsom upprörda över vad de fick höra.
Några fantiserade utifrån fakta och försökte leva sig in i hur det var att vara barn förr. Här är två exempel:

"Morgonbön
I dag slog magistern mig för att jag sjöng fel på en psalm. Jag hade lärt mig alla orden utantill, men magistern slog i alla fall. Han sa att melodin var fel. Jag ska aldrig sjunga mer."

"Närsynt
Jag kan inte se bokstäverna jag ska läsa. Dom blir alldeles suddiga. Jag gråter varje dag. När jag försöker luta mig framåt så att jag kan se bättre slår magistern mig och säger att jag ska sitta rakt upp. Alla retar mig och säger att jag är dum i huvet."

Det stora lyftet i vår forskning var den dag vi hittade en gammal bok i en kartong i kommunalhusets källare. Den hade spröda gulnade sidor och den snirkliga handskrivna texten var brun av ålder. Det var den ursprungliga skolinstruktionen för Roslags-Kulla Skola, skriven år 1793 av bygdens store man Simon Bernhard Hebbe på Östanå gods. I boken fanns en uppställning över de första eleverna i skolan och vilka gårdar de kom ifrån - samma gårdar som barnen i historieprojektet själva bor på idag, 200 år senare. Det stod ett datum också. Den första skoldagen var den 24:e september 1793.


Det var stolta författare som till jul 1991 tog emot sina författarexemplar. En vacker trådbunden bok: "Roslags-Kulla Skola 200 år - en historiebok skriven av skolans egna barn." De hade själva författat, illustrerat, redigerat, skapat tryckoriginal och varit med och förberett tryckningen på "Författarnas Bokmaskin". De pratade om hur häftigt det kändes att de en gång kanske får ett barnbarnsbarn som sitter och kikar i boken som gammelmormor var med och skrev. Eller kanske sitter det en forskare i Kungliga Bibliotekets arkiv om tusen år och försöker reda ut hur det varit i skolan genom tiderna. Då blir han nog glad över att hitta en bok, skriven av barn som levde i Roslags-Kulla en gång för länge, länge sedan.

Den 24:e och 25:e september 1993 var det äntligen dags för det stora kalaset. Barn och lärare tog emot besökare iförda historiska dräkter. Hela bygden var där. Från en tribun talade skolministern och andra höga damer och herrar. TV, radio och tidningar var på plats. På den idylliska skolgården visade barnen lekar från gamla tider.
Fritidsbarnens skolträdgård hade klarat sig från frost och prunkade som den gjorde på farfars tid, då trädgårdsarbete ingick i undervisningen. Ett klassrum var inrett som museiklassrum, ett annat till utställningslokal för skolfoton. Vi hade klassfoton från 1890-talet och framåt. En gammal dam berättade förtjust att hon stått och tittat på sitt klassfoto från tidigt tjugutal då hon bredvid sig upptäcker en klasskamrat som hon inte träffat sen de slutade skolan för 72 år sedan.
I kyrkan sjöngs det skolsånger och i gymnastiksalen var det musikteater, med elegant frackklädda musiklärare i orkesterdiket. Baserad på barnens arbeten hade jag skrivet en musical: "Ulla min Ulla - det här är Roslags-Kulla". Den togs omhand av Anne Kulle, skådespelerska och regissör. Hon hade sina döttrar i skolan och ställde, som alla övriga vuxna i projektet, upp ideellt. Hon fick, genom hårt arbete och oförbrännelig entusiasm, 66 elever med mycket skiftande förutsättningar att gestalta sina roller så självklart och äkta att vi i publiken blev helt fångade i den magi som bara riktigt bra teater kan skapa.

När man arbetar med historia ligger det nära till hands att jämföra hur livet var förr med hur vi lever i dag. Det är också frestande att fundera kring hur framtiden kan tänkas bli. Barnen på mellanstadiet i Roslags Kulla trodde så här: (Deras berättelser är här utformade som musicaltexter)

"I framtiden så läser man aldrig mer nån bok
man köper sig en dator, en dator som e´klok
... å fröken e PC. Magistern e Mac
å om dom kommer dragande me urtråkigt snack,
drar barna ur sladden å säger: Vasa?
å ingen backup ska nån ta.


"I framtiden så gäller det att va snabb å tuff
å mina barn ska lära sig klara av ett gruff
Dom sparkar högst av alla
Dom slår så hårda slag
I framtiden får man aldrig vara svag."


Det var mycket lyx, teknik och våld i framtidsvisionerna, men det visade sig att det inte alls var vad de flesta drömde om egentligen. "Det här är ju bara som det blir", sa barnen. De innersta drömmarna kröp fram så småningom. Det här är ett fragment ur en elvaårig flickas dröm:

"Tänk om alla barn slapp svälta fast det finns mat
om dom stora på riktigt
tyckte barn va nåt viktigt
om inte allt va prat."


En tioårig pojke drömde om en framtid då:

..."papporna har tid att höra
om kojorna deras barn tänker göra
å mammorna hinner å se
den där pjäsen där barna e me
å alla hinner le
minst en gång varje dag."


Drömmen om föräldrar som hade tid för sina barn var något många tog upp:

"Tänk om alla stora inte jämt måste gå
inte jämt måste springa
tänk om vi kunde tvinga
dom att höra på."


Föreställningen sattes senare också upp på Bergateatern i Åkersberga. Kommunstyrelsens ordförande Ingela Gardner hade blivit så berörd av barnens föreställning att det enda hon önskade sig i 50-årspresent från Österåkers kommun var att de skulle ställa resurser till förfogande så att alla barn och ungdomar i kommunens skolor skulle få se Roslags-Kullabarnens musical.
Många av barnen som var med i föreställningen har fortsatt med teater. Två flickor kom in på Statens scenskola vid första prövningen, en pojke har varit med i flera filminspelningar, flera har valt teaterlinje på gymnasiet och fortsätter att spela teater på sin fritid.
För både barn och vuxna bidrog projektet till ökade kunskaper och ett större intresse för den egna lokalhistorien. Det skapade också en gemenskap mellan gamla och unga, där de äldre fick känna att deras erfarenheter var efterfrågade och togs till vara och de unga fick uppleva glädjen i att forska och stoltheten över att kunna presentera material, som uppskattas och har ett bestående värde.

Boken finns på bibliotek och heter: "Roslags - Kulla skola 200- år"
ISBN 91 7328 821 7 (Inbunden Tryckt i 1000 ex)

Överst